Nu har det hänt igen.
Lunchade med en vän härom dagen. Plötsligt skrattade han till och satte rotmoset i halsen. Efter en kortare hostattack sa han:
“Har du sett den där roliga reklamfilmen med bebisen som dansar? Jag minns inte vad det var reklam för, men attans va kul den var”, sa han.
Det här är inte ovanligt. De svenska fikarummen svämmar över av “jag minns inte vad det var reklam för, men attans va kul den var”.
För företagen som gjort filmerna är det tragiskt. Lägger du några hundra tusenlappar på en reklamfilm så är det väl trevligt om folk minns att den kommer från dig.
Jag skulle vilja säga att reklambyråerna inte har gjort sitt jobb, men så enkelt är det naturligtvis inte. Vi möter enormt mycket reklam under en dag. Därför filtrerar vi av ren självbevarelsedrift bort det mesta. Vi “stänger av”. För att vi ska minnas budskapet och avsändaren krävs något att hänga upp minnet på, ungefär på samma sätt som man hänger upp sin jacka. Det behövs en krok.
Inom forskningen som bedrivs på hjärnan och minnet kan du finna mängder av sådana här “krokar”. En av de mer intressanta för dig som vill göra effektiv reklam är det som forskarna kallar “Zeigarnikeffekten”. Den är uppkallad efter sin upphovskvinna som upptäckte att människor har lättare att minnas bilder som är ofullständiga, än det är att minnas bilder som är fullständiga och lätta att känna igen. Det visade sig exempelvis att människor har lättare att komma ihåg motivet på ett puzzel som inte riktigt är färdiglagt, än det är att minnas motivet på ett puzzel som är helt färdiglagt. Enligt teorierna beror det på att vi människor själva, i vår omedvetna drift att lösa problem, själva fyller i de sista puzzelbitarna i huvudet. Genom att vi gör det så bearbetar vi också motivet mycket mer än om vi bara ser ett färdiglagt puzzel.
Det intressanta med vår hjärna är att den fyller i de här luckorna vare sig du vill eller inte. Det är nästan som om problemlösning är en del av vårt autonoma nervsystem, precis som andningen och blodomloppet. Det ger oss en enorm tillfredsställelse när vi löser puzzlet eftersom det frigörs massor av endorfiner i hjärnan. Dessutom känner vi oss lite stolta för att vi fattar. Och när vår hjärna gått igenom allt det här så har minnet av det här budskapet etsat sig fast i våra synapser för en lång tid framöver.
Pr va sjä v vet ja.
/Robert Rundberget.
Plötsligt står han där.
Hundra förväntansfulla ögon är riktade mot scenen. Tystnad. Varenda kotte i publiken förväntar sig 90 genialiska minuter, fullspäckade med svar. Svar på frågor som “vad kommer hända 2010″? Vilka trender kommer påverka världen, Sverige, Karlstad, mig? Det är det minsta man förväntar sig när Sveriges Bästa Talare 2009, Magnus Lindkvist står på scenen. En och en halv timme senare var det knappast någon som var missnöjd.
Han rättar till headsetet, harklar sig och säger “det här hör jag 30 gånger varje morgon”. Sedan brakar introt till Rorry Racerbil lös på vita duken.
Magnus Lindkvist ÄR en fantastisk talare. Han är dynamisk, rörlig på scenen och han gör stickspår för att exemplifiera svårköpta poänger. Han kan dundra på genom en intensiv passage, men stannar alltid upp på exakt rätt ställe för att ge publiken chansen att smälta det han levererar. Bildspråket på duken är väl genomtänkt, med enkla talande illustrationer snarare än ord.
Ämnet för dagen är två stora samhälleliga skiften som Lindkvist menar påverkar oss alla. Skiften som i mångt och mycket hämtar sin kraft från Internet och sociala media:
1. Vi går från ett samhälle där journalister och redaktörer producerade allt mediainnehåll, till ett samhälle där alla producerar mediainnehållet. Alla.
2. Vi går från ett samhälle där all makt flödar uppifrån och ner, till ett samhälle där makt även flödar nerifrån och upp.
Kontentan är som jag ser det att alla nu har möjlighet att påverka allt, tack vare att det numera finns enorma möjligheter att uttrycka och sprida sin åsikt på Internet. Det är inte längre ett privilegium för de högt uppsatta eller de tekniskt kompetenta. Alla kan agera journalister, blogga, starta facebookgrupper och skapa opinion. En sjuttonårig flicka med en dator kan störta en regering eller fälla ett fortune 500-företag.
Magnus Lindkvist menar att vi omöjligt kan föreställa oss vad som kommer hända i framtiden. Många har försökt, men alla har misslyckats eftersom vi blickar mot framtiden genom ett synfält som definieras av nuet. På 60-talet trodde till exempel många att vi skulle ha helikoptrar istället för bilar, men det var otänkbart att kvinnor skulle vara något annat än leende hemmafruar.
Magnus Lindkvist talar om att framtiden tillhör kreatörer (eller snarare “imagineers”) med stora nätverk, eftersom de har många olika kompetenser på sin “samarbetsradar”. Om han har rätt eller ej får framtiden utvisa.
Tills dess ska jag med nöje plöja hans bok “Everything we know is wrong“.
/Robert Rundberget
Jag gillar Twitter? Det ger mig en unik möjlighet att följa människor och ämnesområden som jag är intresserad av. Färska nyheter sprids fort som attan och eftersom en tweet inte är mer än 140 tecken så kan jag snabbt få en överblick över vad som händer utan att behöva gräva ner mig i långa texter.
Men det finns ett stort problem med Twitter. Information overload.
Själv följer jag några personer som twittrar sisådär femtio gånger per dag om allt mellan himmel och jord. Följden blir att min twitterfeed svämmar över av en massa dynga. Riktigt intressanta tweets är i ärlighetens namn ganska sällsynta, men för att få de där intressanta meddelandena så måste jag stå ut med dyngan. Eller?
Nej, faktiskt inte. Under en tid har jag testat en tjänst som heter Feedera. Det fiffiga med Feedera är att den bevakar min twitterfeed och plockar ut godbitarna. Och i slutet av varje dag så får jag ett mail med de bästa meddelandena. En slags Best-of-the-day-lista som filtrerar bort allt skräp. Och faktum är att det fungerar riktigt bra. Jag vet inte riktigt hur, men jag misstänker att Feedera mäter hur många reetweets varje tweet får, samt vad jag själv klickar på för länkar. I så fall kan man väl säga att urvalet görs med tanke på hur stor spridning en tweet får, hur många som tycker den är intressant, samt om jag själv tycker det är intressant.
Funkar gör det i alla fall.
Så här kan en sammanfattning från Feedera se ut:
/Robert Rundberget
Många har frågat mig vad RSS är och hur man använder det. Därför gjorde jag en instruktionsfilm.
I filmen visar jag steg för steg hur du går till väga för att prenumerera på nyheter och för att omvärldsbevaka en bransch eller ett intresse med hjälp av RSS. Det är mycket enkelt, men sparar tid och samlar alla nyheter du är intresserad av på ett ställe. Kolla på filmen så får du reda på allt du behöver veta för att komma igång. Hör av dig med frågor om något är otydligt.
/Robert Rundberget
